Ytterst trivsamt

Imorgon byter jag stad igen. Stockholmsvistelsen blev en kort  (men ack så bra)sejour och det är nu (äntligen) dags att bli en riktig smålänning. Dock finns det ju alltid saker som man kommer sakna med den staden som man flyttar ifrån, även om man vet att man flyttar till något bra.

 

Jag har flyttat till ny stad fyra gånger i mitt liv. Första gången, efter hela uppväxten i Falköping, bar det av till den lilla byn Court, Schweiz, för att vara au-pair ett helt år. Helt nytt land och ett språk som jag ännu inte behärskade. Jag är så himla glad att jag gjorde det, tog mit pick och pack och flyttade helt själv för att bo i en främmande familjs hus för att ta hand om deras barn. Det var tufft och jobbigt i perioder men så där när jag ser tillbaka på den tiden så växte jag så otroligt mycket som person då att jag nog knappast skulle vara den jag är idag om jag inte hade vågat testa att fara ut i världen. Som en (stor) bonus fick jag även två vänner där nere som jag idag räknar som två riktigt goda vänner. Och hade det inte varit för dem så hade jag helt klart inte klarat att stanna där nere i alla de 11 månader som det blev till slut.

 

Andra gången kanske egentligen inte riktigt räknas. Efter ytterligare ett år i min hemstad bodde jag i Paris en sommar och jobbade även då som au-pair. Tanken var dock att den där sommaren skulle förlängas till höst och att jag skulle hitta mig en mysig liten studio som jag skulle betala hutlösa summor för och sen skulle jag läsa franska och lite andra kurser. Men det blev inte så. En universitetsantagning kom i vägen och jag kände att jag nog ändå skulle börja.

 

Jag sökte till Linköping och min tredje stad blev ett faktum. Jag hade liksom, långt tidigare, fått för mig att det var i Linköping som jag skulle plugga, jag kommer inte längre ihåg varför. Ingen annan jag kände skulle dit men jag var fast besluten om att göra Linköping till min stad. Jag mötte min klass utanför Domkyrkan en söndag kväll i augusti 2009 och resten är historia. Hittade finaste människorna som man kan tänka sig i den där klassen och vi delade Linköping tillsammans i 4 hela härliga år. Men även en pluggtid tar ju slut och helt plötsligt var det dags att ta examen.

Stockholm. Min bästa namne frågade mig en februarikväll förra året: "Maja, vill du flytta till Stockholm och bo med mig i min trea?". Efter en del tankar och velande (hej, distansförhållande) så bestämde jag mig. Klart jag ska ha ett Stockholmsäventyr. Och ännu bättre var att finaste vännen som under 4 år sagt "Jag SKA till Göteborg efter examen. Så är det bara" kom på bättre tankar och tog även hon sitt pick och pack och blev Stockholmsbo. 

Så vi fick ytterligare nästan ett år tillsammans i huvudstaden och vi fick dela tiden då vi gick från studenter till arbetande vårdgivande människor.

Men nu är det alltså dags för mig att flytta igen. 

Det bästa med den här flytten är ändå att jag flyttar till någon (Hejdå distansförhållande) och jag ser så himla mycket fram emot det.

Samtidigt tar en era slut. Jag kommer inte längre bo i samma stad som dessa två som jag har skrattat och gråtit så mycket med. Som jag delat så mycket med. Glädje, sorg, nya platser, konstigheter och en och annan vinflaska. och så vidare och så vidare.

Men som jag och min kombo sa när vi skiljdes åt förra veckan då hon for på semester: Ja, det är slutet på en epok men inte slutet på en vänskap.

Och så är det verkligen. De är människor som jag vet att jag kommer att ha med mig under hela livet. Det är en fantastisk känsla. Och det gör det också lite lättare att lämna dem.

 

För nu är det dags att hitta allt som Växjö har att erbjuda. Att få nya favoritställen och påbörja en ny del i livet, som sambo. Jag tror det kommer att bli hur bra som helst.

Och det bästa är ju att det bara är några timmar med tåg till de där bästa och braiga. Och att man kan maila, facebooka, facetimea, smsa, ringa och skriva brev i dagens samhälle. Det underlättar helt klart en del det också.

 

Att flytta är att utvecklas. Så är det bara.