Om att inte längre vara gravid

Om att få besked som man inte vill ha. Om att behöva ta det värsta beslutet man kan ta. Om att vara gravid i nästan 22 veckor och sedan inte vara det längre. Om att genomgå en sorts förlossning men inte få uppleva lyckan efteråt utan veta att vi måste säga hejdå samma dag. 

Det skulle jag vilja berätta om. Det är så personligt det kan bli men det är viktigt.

Den 20 november vändes våra liv upp och ner. Från total lycka till total förvirring. Ovissheten var värst, ultraljudet visade en missbildning som just då inte kunde förklaras eller specificeras. Vi åkte neråt och uppåt landet för undersökningar, prover och för att träffa specialister. Två veckor fyllda av gråt, googlande, förtvivlan och små väckta hopp. Sista ultraljuden släckte det där lilla hoppet då man såg fler missbildningar, det hade blivit värre. Vi fick till slut bestämma oss för att avbryta graviditeten för barnets bästa. Ett beslut man inte ska behöva ta. Jag blev igångsatt med hjälp av tabletter och en hel dag och en hel natt senare föddes hon. Vår lilla ängel.

Det är idag tre veckor sedan. Jag har precis kommit igång och jobbat lite smått men ska vara ledig en vecka till nu. Vi har haft sånt otroligt stöd av våra familjer och våra vänner som har kramat oss, gråtit med oss och bara funnits där för oss, i vår soffa, genom ett telefonsamtal, via en fin blombukett.. Vi hade klarat det så mycket sämre utan all deras kärlek och jag är så tacksam över dem allihopa.

Men jag tycker inte att någon annan ska bli orolig för sin egen graviditet efter att ha läst denna text, det vill jag inte uppnå med min berättelse. Jag behövde skriva detta då det är en så stor del av mig just nu och kommer att vara så under en lång tid. Vi har gått igenom denna graviditet utan någon större oro för det finns ju ingen anledning till att vara orolig om man inte har några egna dåliga erfarenheter med sig i bagaget. De flesta graviditeter går bra hela vägen. Jag är glad att jag har haft den inställningen, oro gör bara att man inte kan njuta som man borde, och jag ska försöka ha med mig det även i framtiden. En dag kommer vi få vara med om stunden då vi får säga hej istället för hejdå till en ny liten person, det är jag säker på.