Fortfarande två
14 april. Dagen som vi hade som milstolpe och som gav lyckorus i magen nästan hela hösten men som sedan blev datumet vi knappt vill tänka på. Den dagen är här och vi kommer att överleva den även fast knuten i magen kommer att vara större, både idag och dagarna runt omkring. När som helst nu hade vi kunnat vara tre om allt varit annorlunda.
Jag tänker på den tid vi fått men som vi egentligen inte vill ha och att jag vill göra något meningsfullt med den, ta tillvara på den. Därför tror jag att jag är extra peppad på min starta eget-idé som jag antagligen inte hade tagit tag i på flera år annars. Därför vill jag renovera och fixa för att det steget hade varit lite längre att ta om våren sett ut som vi hade velat. Vi planerar även för en resa som vi inte hade gjort annars.
Vi har förresten fått veta vad det var. Vår flicka hade en grav form av skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta och antagligen hade hon inte överlevt första året om ens förlossningen. Flertalet frakturer och underutvecklade benstrukturer stod det. Det var på ett sätt en lättnad att det fanns ett så konkret svar att ge oss och flera frågetecken rätades därmed ut. Vi har även fått veta att provsvar har visat att vi inte hade någon sådan gen utan det hela var en olycklig nymutation och alltså inget ärtfligt. Även det en lättnad.
Jag kommer inte skriva så mycket mer om det här nu. Tre inlägg får vara nog men om det är någon som läser detta och hittat hit efter, som jag gjorde, att ha googlat frenetiskt för att hitta någon som har varit med om samma sak. Maila gärna.
Ta hand om er och se positivt på framtiden, det gör jag.